Missförstånd och fel om Smile 29

Avd: Debatt | Datum: 1 juli 2010

Skriv ut |  Tipsa en kompis |  Kommentera

SVAR DIREKT. Det är intressant att se vad som på hemmaplan blir nyheter från Europaparlamentet eller någon av de andra institutionerna i EU.

Jag vågar påstå att den svenska mediabevakningen av världens största folkvalda parlament är bristfällig. Kanske är frånvaron av bevakningen en andledning till att det ofta blir missförstånd kring arbetet i EU-institutionerna. Mycket av den svenska debatten kring Smile 29 är, menar jag, ett rent missförstånd. Och det känns lite trist att tre framträdande kristdemokrater använder sin energi till att främja vilsenhet.

Ingen lag

I artiklar och inlägg har det hetat att Smile 29 är en lagstiftning. Detta är helt fel. Det jag har skrivit på är en så kallad skriftlig förklaring. Detta är ett redskap som inte finns i det svenska parlamentariska arbetet men som används av oss europaparlamentariker för att starta eller väcka nytt liv i en debatt om ett ämne som ingår i Europeiska Unionens befogenheter. Och det har vi tydligen lyckats med den här gången.

Men det kan vara nödvändigt att komma med några förtydliganden. Dels om själva ärendets gång, dels om den politiska ambitionen bakom.

Inte spara allt

För att en skriftlig förklaring överhuvudtaget ska få något genomslag, måste en majoritet av Europaparlamentets 736 ledamöter underteckna den. När detta är uppnått översänds den skriftliga förklaringen till talmannen som underrättar Europaparlamentet om detta och skickar den till berörda EU-institutioner. Detta offentliggörande innebär att förfarandet avslutats. Och detta har nu skett med Smile 29.

När det gäller ambitionen med denna skriftliga förklaring verkar Lilith Svensson, Larry Söder och Penilla Gunther ha sett ljuset på ett sätt som 370 Europaparlamentariker och jag inte har gjort. Det framstår nästan som att Svensson, Söder och Gunther, gör gällande att jag inte skulle ha förstått vad jag skrivit under. Hur ska det annars tolkas att mina svenska allianskollegor i Europaparlamentet ”drog tillbaka sin underskrift när de förstod vad de hade skrivit under”?

Nu är det så att Tiziano Motti som ligger bakom Smile 29 har klargjort att han inte vill spara alla sökningar som görs på nätet. Detta har Motti även sagt till svenska Europaportalen där han klargjort att han är missförstådd. Förslaget handlar inte om sökmotorer som Google, utan om så kallade ”content providers”, det vill säga det som gör att man kan lägga upp bilder och filmer på internet (exempelvis Facebook, Youtube eller bloggverktyg). Här ska IP-nummer sparas, precis som internetoperatörerna måste göra i dag enligt datalagringsdirektivet.

Visst kan kritik riktas mot att Motti valde att använda sig av begreppet ”sökmotor” framför ”content providers”, vilket uppenbarligen lett till en viss begreppsförvirring.

Garantier mot censur

Men kritiken som mina partikollegor kommer med mot Mottis tillvägagångssätt, att ”hänvisa till bekämpning av barnpornografi” för att kunna inskränka medborgerliga fri- och rättigheter, påminner tragiskt nog om hur vi kristdemokrater ansattes av vårt lands liberala ledarsidor då vi 1991–94 kämpade för att kriminalisera innehav av barnpornografi. Då hette det att vi var emot yttrandefrihet och pressfrihet.

I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka att Europaparlamentet för två veckor sedan antog en resolution rörande internet som betonar hur viktigt det är att upprätta garantier mot nya former av övervakning, kontroll och censur från offentliga och privata aktörer. I samma resolution underströks att internetanvändarnas medborgerliga fri- och rättigheter ska garanteras liksom skyddet av underåriga.

Svåra beslut

Svensson, Söder och Gunther är fria att tycka att Smile 29 är fel. Min övertygelse är att även om man inte kommer åt allt barnpornografiskt material, måste man försöka, att föra upp frågan i debatten är ett steg i rätt riktning för att skydda barnen.

Politik handlar om att behöva ta svåra beslut. Ofta ställs två intressen mot varandra. Det komplicerar, men vad kan vara viktigare än att värna barn från kränkningar och förnedring?

Alf Svensson, Europaparlamentariker