Kristdemokraten, nr 1/2013

2013-01-04

Veckans ledare: En debatt som släppte ut kulturen ur garderoben

Klicka på omslaget! (kräver prenumeration och inloggning)
Kristdemokraten

En debatt som släppte ut kulturen ur garderoben

Kulturen måste inte vara vänster. Kulturen tillhör alla och behovet av att njuta av färger, former, toner, utmana, ruska om och skapa är djupt allmänmänskligt.

Kom alla kulturmän i 40-årsåldern ut som nymoderater? Frågar tidningen Fokus i sin årskrönika om året som gått. Först ut, tidigt i januari, var Bengt Ohlsson som på tre helsidor i Dagens Nyheter frågade om kulturen måste vara vänster. Fyra månader senare vågade Jens Liljestrand i samma tidning ifrågasätta klasshatet. Kulturkriget var ett faktum.
Osande haranger om klasshatets nödvändighet och kulturens röda hjärta har under året som gick avlöst varandra med några korta avbrott för bryderier om Tintin, Lilla hjärtat och hen, vars enda begripliga syften tycks ha varit att accentuera kulturdebattens irrelevans för det stora flertalet. Och även om 2012 års uppskruvade kulturdebatter på ytan har handlat om vitt skilda frågor framträder, i all uppståndelse, bilden av en kulturvänster som med klasshatet som födkrok gör anspråk på att representera en kulturradikalism som i själva verket slutat vara radikal för längesen.

Kulturen tillhör alla
Nej, kulturen måste inte vara vänster. Kulturen tillhör alla och behovet av att njuta av färger, former och toner är liksom längtan efter att uttrycka sig och skapa eller, för den delen, att utmana och ruska om djupt allmänmänskligt. Oavsett personlig förmåga och preferenser. Kulturen utgör ett ovärderligt redskap både som normbärare och normbrytare. Den får inte stympas eller förminskas till att vara bara det ena. Den är ett verktyg för vars verk människan som bär det äger ansvaret.
Att 2012 framföra ett regimkritiskt performance i Moskva är radikalt. I Sverige är det samma år mer radikalt att ifrågasätta kulturvänsterns slentriantyckande än att framhärda betydelsen av ett könsneutralt pronomen.

Kulturelitens bluff
Ordet hen kan möjligen fylla en praktisk funktion, men det kommer aldrig att förändra samhället. Det kan däremot ett lösgörande av kulturen från vänsterns hatvurmande bojor göra. Den vänsterorienterade kulturelitens förvaltande av arbetarklassens överklasshat är inte bara daterad. Den är rent av bluffmässig. Inte bara för att de som ingår i den exklusiva skaran är både resursstarka och välutbildade utan för att de också tycks ha gjort till sin mission att skapa så stor klyfta som möjligt mellan sig själva och den underklass de säger sig hata åt. Medan många av dem ägnar sin välavlönade tid åt att brodera ut sitt överklasshat i kulturspalter och i pratsoffor på kulturhus och i TV-studios för att underhålla en ängslig akademisk medelklass lever dagens underklass i ovetskap om den kamp som allt mer kommit att likna Don Quijotes vevande mot väderkvarnar.
Det som i början av 2012 på sina håll beskrevs som en olycka i det blå skåpet tycks istället ha varit ett framgångsrikt initiativ att släppa ut kulturen ur den röda garderoben. Något som talar för ett gott nytt radikalt kulturår!

Elisabet Lann