Kristdemokraten, nr 6/2013

2013-02-06

Veckans ledare: Glöm inte bort barnen i begreppsförvirringen

Klicka på omslaget! (kräver prenumeration och inloggning)
Kristdemokraten

Glöm inte bort barnen i begreppsförvirringen

Det må kallas fattigdom, utsatthet eller utanförskap. Ämnet är hur som helst mycket angeläget och samtidigt otroligt komplext.

Efter ett par års tassande runt barnfattigdomsfrågan lyckades Uppdrag Granskning med Janne Josefsson få diskussionen att fullständigt explodera. De före detta oantastliga barnrättsorganisationerna hängdes ut som opålitliga och människor som betraktas som fattiga verkade i själva verket inte alls fattiga på det vis som vi föreställer oss fattiga.
Det må kallas fattigdom, utsatthet eller utanförskap. Ämnet är hur som helst mycket angeläget och samtidigt otroligt komplext. Den granskning som satte igång en orkan på Twitter och landets debattsidor är viktig. Inte för att den slår hål på myten om fattiga barn i Sverige. De som självbelåtet lutar sig tillbaka med ett ”vad var det vi sa?” och fnyser något om att skattebetalarna ”minsann inte ska behöva finansiera en mammas cigaretter” tar inte frågan på allvar och är själva svåra att ta på allvar. Principen är solklar. Verkligheten är betydligt svårare. Ett barns situation blir ju knappast bättre av att en förälder i alla fall har råd till tobak även om det betyder att man får gå hungrig eller avstå från skolresan.

Förälders oförmåga att prioritera barnet
Frågan är om ett barn som idag inte kan få 100 kronor till skolresan eller frukt till skolans fruktstund skulle få detta om förälderns bidrag höjdes med några hundralappar i månaden. Om inte, är det knappast relevant att tala om ekonomisk fattigdom. Samtidigt måste man fråga sig vilket pris man tycker att ett barn ska behöva betala för en förälders oförmåga att prioritera och hantera vardagen. Det är detta som gör det relativa fattigdomsbegreppet så svårt. Är det verkligen relevant att prata om ekonomisk fattigdom enbart baserat på klyftor när det så uppenbart är något annat, som inte värderas i kronor, som fattas?

Trygghet, tid eller en hundralapp
Att de stora barnrättsorganisationerna bygger sin verksamhet på det relativa fattigdomsbegreppet medför också ett svårt dilemma som luktar lite hyckleri. De leds nämligen av karriärslystna kvinnor och män med skyhöga löner. Faktum är att deras höga löner bidrar till att öka den relativa fattigdomen eftersom den baseras på skillnaderna. Skillnader som blir större av fler höga löner.
Trots att frågan handlar om barnen tenderar båda sidor i debatten fokusera på de vuxna. De vuxna som offer kontra de vuxnas skuld. Något som inte torde spela roll för vår vilja att skapa så goda uppväxtvillkor vi kan för varenda unge. Barnfattigdom som begrepp är komplicerat och missvisande. Men frågan om barns utsatthet är för viktig för att slarva bort i hätska diskussioner om ”dåliga” föräldrar och siffertrixande. Barnens utsatthet har inte sin grund i bidragsnivåer. Därför måste vi prata om annat än kronor när vi pratar om barnen som har det svårt. Vi måste prata om vad det är barnen behöver och vad de verkligen saknar oavsett om det är trygghet, tid, kärlek, omsorg eller en hundralapp till skolresan.

Elisabet Lann